Storm i Reykjavik och fotografering

Den viktiga dagen var här! Vi vaknade upp, taggade som bara den till vad som uppenbarligen var motsattsen till solsken och fågelkvitter – det vill säga fullskalig storm! Vi insåg genast att det inte gick att åka till Vík och södra Island som vi planerat, vägarna dit var alldeles för svåra och bilar hade tydligen blåst av vägarna och utför klippkanter.
Vi laddade om, ändrade planeringen och började morgonen med att springa ner till butiken bredvid vandrarhemmet och köpa islänska tröjor, japp vi behövde verkligen springa för regnet piskade och blåsten ven. Jag köpte en mörk med fina mönster som jag verkligen älskade, men den kostade nästan 20.000 islänska kronor. 20 tusen! Galen valuta.

Såhär mysig var butiken:

Efter det tog vi oss till mataffären och försökte handla dagens lunch – med en vegeterian och en som är allergisk mot allt var det inte direkt en dans på rosor. Efter mycket kämpande lyckades vi få ihop någonting som mer eller mindre såg ut som lunch. Vi rusade ut till bilen i regnet och åkte för att hämta upp Annie och Liam, paret från USA som bokat mig på Island.

När vi hämtade upp Annie och Liam utanför deras hotell tänkte man ju att nu hade vinden kunnat avta och regnet sluta. Gjorde det det? Näpp inte ett dugg! Vi åkte till konserthuset Harpa och var där tills det ljusnade utomhus och två timmar till. Det var verkligen typ världens ballaste byggnad med superhäftig architektur! Glas, speglar och fönster överallt som vette ut mot ett stormande hav. Emma tog några häftiga bilder behind the scenes på när jag fotograferade Annie och Liam.

Kolla in:

 

När det hade ljusnat försökte vi oss på några snabba bilder nere vid havet, men det gick inte att stå upp Liam klamrade sig fast i Annie så att hon inte skulle blåsa bort och jag välte gång på gång där jag satt på knä. Vi gav upp den idén ganska kvickt, folk omkring oss höll i saker för att inte blåsa bort eller ramla och vi stod där, några meter från vattnet och tog bilder. Galna fotografer!
Vi valde istället att ta bilen in mot stan istället, precis när vi hoppade in och höll på att fixa med gps’en kom det en vindby så att det kändes som att hela bilen skulle följa med! Har aldrig varit med om någonting liknande.

I stan gick vi runt och fotograferade street art (Liam var väldigt förtjust i det!). Det fanns så mycket fin konst och jag blev verkligen förvånad över hur mycket coolt det finns i Reykjavik! Vi tog även bilder mitt i stan (och hittade den där balla skylten på bilden under, en översättning från isländska till engelska) och tog bilder i stan och vid kyrkan. Vi hade tänkt åka upp i kyrktornet men kön var hur lång som helst så det blev inte så. Någonstans mellan kyrkan och bilen hör jag Emma skrika bakom mig, hon typ blåser bort tillsammans med sitt pannband. Helt galet!

Vi avslutade förmiddagens fotografering med att ta bilder vid Islands minsta vattenfall. Det var absolut inte 60 meter (ja kanske 60 cemtimeter om ens det) men det var i alla fall ett vattenfall. Sedan åkte vi tillbaka till vandrarhemmet för att vila några timmar innan det var dags att gå ut och ta kvällsbilder.

Första dagen på Island!

I mitten på oktober bokade ett par mig för förlovningsbilder på Island, avtal skrevs, flygbiljetter bokades och planeringen började. Idag, två dagar efter julafton är det dags för avfärd!

Med mig har jag Emma, en annan fotograf som kommer assistera mig under fotograferingarna och även vara chaufflör på Island. Flygresan gick jättebra, men sedan började äventyret!
När vi skulle hämta resväskorna hakade bandet upp sig, och det tog säkert 30 minuter innan vi lyckades få tag på dem. Eftersom personalen hade kafferast eller så fick vi stå som två tyngdlyftare och kasta upp bagage som flög av bandet. När vi äntligen lyckades få tag på våra välfyllda resväskor var det dags att börja leta efter biluthyrningsföretaget. Vi släpade väskorna genom de polerade flygplansgolvet och letade förbrillt efter rätt bilföretag – det var lättare sagt än gjort. Med lite hjälp får vi veta att företaget vi bokat fanns utanför flygplatsen. Vi går mot dörrarna och tittar ut… jaa.. Island gjorde i alla fall skäl för sitt namn. Det var snöstorm!

Aja, tappra svenskar som vi är drog vi på oss jackorna och stretade ut i blåsten, stormen och snön. Vägarna var moddiga och väskorna vart säkert tio tusen gånger tyngre. Långt där borta såg vi ett antal lysande märken som skrek om massor av olika biluthyrningsfirmor. Perfekt tänkte vi, dit går vi. Vi gick och gick i modden, släpade de där tunga väskorna och snön fastnade i hjulen så att de gled som i gelesmet. När vi äntligen kom fram insåg vi snabbt en sak, vi var fel. Det fanns massvis med olika företag, men inte det vi hade valt. Efter ett antal telefonsamtal, springande runt hus och blöta som två dränkta katter lyckades vi få hjälp och hittade äntligen till bilfirman.

Biluthyrningen gick smidigt och vi kom snart till bilen. Precis innan vi skulle åka kommer en kille springande mot oss – excuse me can I please go with you? I forgot my drivers licens!
Killen såg inte ut som varken en seriemördare eller ninja så vi sa ja. Och vips hade vi en fransk militär som hette Henry ihopvecklad i baksätet tillsammans med all packning. Det vart en rätt trevlig biltur till Reykjavik, även om ingen av oss kunde läsa karta och Henrys gps helst ville att vi skulle åka åt andra hållet.

Vi släppte av Henry vid hans hotell och luskade oss på något vis vidare till vårat eget. Efter incheckning tog vi oss ner på stan och käkade middag för 4000 isk. Valutan känns ganska absurd!

Nu ligger vi i sängen och laddar inför en mycket spännande fotografering i morgon med paret från Californien. Ska bli så kul!

Bastian och hans mamma

Idag kom Bastian och hans mamma till studion mellan allt julfix och mys. Vi busade och skojade och hade jätteroligt! Vilket litet charmtroll det där barnet är alltså.

Bastian är 9 månader och har blivit fotograferad hos mig en gång tidigare – eller nästan två! Även en gravidfotografering när han fortfarande låg i mammas mage.

Presentkort!

Sitter och fixar med presentkorten som ska skickas innan jul. Mammor, farmödrar, morbröder.. ja det har varit många nära och kära som velat ge bort en av de finaste presenterna man kan ge bort. En fotografering <3

Älskar att skriva ut små personliga presentkort och så in det i fina askar! Alla askar blir unika och ingen är likadan.

Sista beställningsdag av presentkort för att få dem hemskickade är 15 december, men efter det kan ni hämta dem i studion ända fram till jul!

Mysiga bildvisningar

När man har varit på själva fotograferingen, bjuder jag alltid in till ett bildvisningsmöte. Det brukar vara supermysig! Ni får sitta och titta på bilderna på en stor TV med musik till och det brukar vara en riktig upplevelse. Jag bjuder på någonting att dricka och kakor och sedan har vi en stund på oss tillsammans där ni kan välja ut era första favoriter. Om ni väljer någon av bildvisningspaketen ingår det en bok – så det är ett perfekt tillfälle att välja ut bilder till den. En design som jag gör och mejlar till er som ni sedan får ge kommentarer på. Efter bildvisningen får ni gå hem och tänka och komma med eventuella ändringar eller kommentarer.

Såhär mysigt ser det ut i vår bildvisningshörna!

Drop in vid kajen

För ett par veckor sedan fick jag kontakt med Kerstin som äger @Softhony. En mysig butik med barngrejer och inredning på Sjöviksvägen 51 i Stockholm. Hon föreslog att jag skulle komma och ha en drop in fotografering nere vid kajen i närheten av hennes affär. Jag sa genast ja och planeringen började!

Till skillnad mot tidigare då jag mest marknatsfört mot barn och hundar ville jag verkligen ta fler familjebilder den här gången.  På rekalmaffischen valde jag att använda mysiga familjebilder som jag tog i studion tillsammans med en jättegosig familj för några veckor sedan. jag började även fixa och skriva ut små lappar med information och en fixa med en liten present till alla som kom för att fotograferas. Under tiden fick jag fantastisk hjälp av Kerstin på Softhoney göra reklam både i hennes butik och i andra medier för att nå så många som möjligt.

Och idag var det dags! Jag åkte till Årstadal vid 8:30, och började rigga direkt när jag kom fram med hjälp av Kerstin och hennes supertrevliga man. Fotograferingen skulle börja 10, men redan vid 9:50 började de första familjerna dyka upp. Sedan var det fullt ös hela dagen. Vid lunch tog vi en timmes rast och gick och hälsade på Kerstin uppe i butiken, med direkt på ettslaget var det igång igen med ännu fler besökare under eftermiddagen. Så. Himla. Roligt! Vi drog över på tiden nästan en haltvimme för att hinna med att fotografera alla som kom. Responsen var verkligen utöver alla mina förväntningar.

Jag har haft äran att träffa ett helt gäng härliga familjer, barn och en hund (!) under dagen. Jag har fått busa med barn och prata med trevliga föräldrar och bara göra det jag älskar allra mest; att fotografera familjer!
Det kom barn och föräldrar i alla åldrar, den allra minsta pyttingen som kom in var bara 2 dagar gamal. Så liten och söt.

Under dagen fick vi massor med kommentarer över hur roligt det var med dropinfotograferingen och hur bra det var att vi hade ordnat den. Många som kom berättade att de länge tänkt gå och ta familjebiler hos någon, men att tiden smitit iväg och plötsligt har det gått år utan att man vet vart de tagit vägen. Därför var det perfekt när vi kom och hade fotografering. Nästan alla som kom var från de närliggande husen och vissa hade bara kunnat knata ner ett par våningar.

Jag hade i alla fall en jätterolig dag!

Här är lite bilder på hur det såg ut:

Inspirerande dag med andra fotografer

Idag var jag på workshop tillsammans med fyra andra fotografer där vi pratade om bildvisningar. Bildvisningar är ett nytt koncept jag börjat med för två månader sedan för att kunna ge en extra service till kunder genom att de får hjälp med urval och så vidare.

Det var väldigt intressant och spännande att höra hur en annan fotograf arbetade och få inspiration till hur jag kan lägga upp mina visningar i framtiden. Har många nya ideér, tankar och funderingar att utveckla och spinna vidare på.

I övrigt var det även supertrevligt att få göra någonting tillsammans med härliga kollegor, träffa folk, äta middag på resturang och bara umgås med andra likasinnade fotografer. Verkligen ett tillfälle att få prata, byta erfarenheter och bara umgås med andra som älskar foto lika mycket som jag!

Ska snart sitta ner och skriva ett ordentligt inlägg om bildvisnignar när jag samlat mina tankar lite. Ska verkligen bli kul!

Att kolla ljus inför en utomhusfotografering

I söndags hade jag en bokad familjefotografering vid Ulriksdals Slott. Jag var i god tid, köpte en kaffe, slog på spotify och tog en promenad i det vackra söndagsvädret. Solen sken mjukt mellan träden, fåglarna kvittrade och höstlöven hade precis börjat ändra färg.

När jag har en famijefotografering ser jag alltid till att vara på plats 30-60 min i förväg för att gå runt, kolla ljus, lyssna på musik och känna in miljön. Det är ett perfekt tillfälle att ta det lugnt och komma i stämning inför fotograferingen. Det är som en typ av mini-meditation för själen och sedan går jag till fotograferingen med harmoni och bra energi! Det kanske låter lite flummigt, men det funkar för mig.

Jag började titta på platser som jag trodde skulle kunna passa för en familj med bebis, och det var verkligen så svårt att välja! Så galet mycket fint. Till slut föll det på ljuset.

Tre platser hade jag tänkt titta ut, först en där familjen kunde sitta ner på och där vi kunde ta lite bilder på deras 5 månaders son själv. Jag ville att det skulle synas att det började bli höst, så därför fastnade jag genast för en plats under träden med fina löv på marken.
Men! Det var lite svårt att avgöra varifrån ljuset kom.

Vid sådana tillfällen har jag ett trix. Nämligen den trogna selfien. Jag tar på mitt 24-70, ställer in på 24 mm och tar kort på mig själv från olika vinklar. Joggarna, hundrastarna och söndagspromenerarna kan stirra lite, men det är det absolut värt för att hitta vart jag bäst ska placera familjen när de kommer.

Typ såhär kan det se ut, ni ser nog själva vilket håll jag valde:

När jag hade valt ut den första platsen var det dags för nästa. Ena eller andra hållet mot trädgården. Båda var rätt fina tyckte jag, men i slutänden vart det den nedersta eftersom ljuset var mjukare där och jag slapp vit himmel bakom.

Fotograferingen gick hur bra som helst, sonen på 5 månader var hur go som helst och satt själv för första gången i sitt liv under fotograferingen! Vilken lycka <3

Men för att sammanfatta lite kort. Såhär tänker och testar jag med ljuset inför familjefotograferingar för att slippa konstiga skuggor i ansikten och så vidare. Mycket selfies helt enkelt!

 

Grattis Pontus och Niclas!

Vilken fantastisk dag!!

Idag gifte sig Pontus och Niclas på trappan framför Villa Pauli. Det var så himla fint.

Solen sken och temperaturen var uppemot 25 grader, det var som att sommarens sista dag var ägnad bara till Pontus och Niclas.
Vattnet glittrade när man tittade ut över Villa Paulis gård och 8 svanar simmade invid strandkanten. Det hela var en sensommaridyll, och när vackra gäster kom inpromenerande i smooking, långklänning och med fina frisyrer var det som taget ur en saga.

Hela dagen var så underbar och härlig! Jag har redan börjat ladda in bilder i datorn och ska sitta med urvalet ikväll.

Ha en trevlig helg!

Att vara gäst på ett bröllop

Ni vet när någon klagar över sin trasiga bil och bilmechanikern genast börjar fundera på vad problemet är trots att han inte ens är på jobbet. Eller när floristen kommer på middag hos några vänner och det första hen tittar på är vilka blommor vännerna har. Eller när svenskaläraren stör sig på särskrivningar på sociala medier. Det är att vara lite arbetsskadad.

Och det är jag absolut som fotograf. Igår var jag på mitt 20 bröllop i år. Några vänner till mig gifte sig på en fantastisk gård i Strängnäs med en hejdundrande fest. Jag skulle fotograferat vigsel och porträtt men sedan lägga undan kameran och vara gäst. Tror ni att det gick?  När det är så mycket fint runt omkring kan jag bara inte hålla händerna från kameran!

 

Det började egentligen redan på morgonen. Jag och brudtärnan åkte tillsammans till brudens mamma för att göra oss i ordning inför dagen. Hela tiden fick min D750 ligga nära till hands medan jag fixade smink och hår för att kunna fånga brudens förberedelser, tärnorna, alla systrarna och de andra som kom och gick. Jag kunde liksom inte hålla mig!

Så åkte vi till kyrkan. Jag fotograferade i princip hela vigseln, och blödig som jag är höll jag på att börja gråta flera gånger. Men kameran är lite som ett skydd, som min egen bubbla där ingenting riktigt kan nå mig men samtidigt ser jag allt. Direkt när jag släppte ner kameran och kramade brudparet innan de skulle gå ut till väntande familj och vänner började tårarna rinna hejdlöst.

 

Det tog en timme att åka från vigseln till festlokalen och platsen där vi skulle fotografera porträtt. Jag fick smita upp med serveringspersonalen och ta duktningsbilder i en helt underbart dekorerad lokal. Rosemarin och rep låg bundna runt inbjudningarna (och doftade man på dem tillsammans fick man en sensationell blandning av tjära och kryddor i näsan. Wow!)

När vi fotograferat porträtten i en närliggande fårhage var tanken att jag definitivt skulle sluta fotografera. Men gästerna hade satt sig till bords i skenet av lyktor med levande ljus, en fantastisk buffe togs fram och talen drog igång. Kunde jag stoppa ner kameran i väskan? Svar nej! Min kamera fick ligga som en extra potatis bredvid min tallrik under hela middagen. Jag upplevde alla tal genom den, applåder, skratt och mina vänner.

Middagen drog ut på tiden, men vid 12-snåret kom dansen igång. Nästan alla på plats inklusive jag själv dansar bugg, så det var dansbandsmusik och svenska klassiker varierat med spotifys topplista som en DJ skickligt lät flyta över i varandra. “Nu ska du väl ändå lägga undan kameran och slappna av?” Frågade min kompis. Hände det? Knappast. Jag dansade runt med kameran i omgångar och tog kort på alla glada och dansande gäster. Rummet dunkade av musik och jag fick lätt kramp i armarna av att hålla upp kameran medan jag dansade samtidigt.

Jag älskar verkligen mitt jobb, jag ÄLSKAR det. Och jag kan inte hålla fingrarna ifrån avtryckarknappen även om man ibland borde. Nackdelen är att man blir bara 80% delaktig. Någonstans är det också en roll, där jag är en viss person med en viss uppgift. Istället för att bara vara en glad gäst som skrattar tillsammans med vänner. Men hur kan man låta bli när det är så förbannat kul att fotografera?

Bilderna är från Jocke och Cillans testfotografering i september förra året.

Linnea och Christoffers bröllop

Det var en gång..

… 1:a maj. Söndagen då Linnea och Christoffer sade ja till varandra på Waldemarsudde. Jag frågade dem innan hur det kom sig att det valt just 1 maj. Linneas svar var utan tvekan eller eftertanke “Vi vill alltid vara tillsammans på vår bröllopsdag, alla år framåt. Och eftersom man alltid är ledig på 1 maj kommer vi alltid kunna spendera hela dagen, bara jag och Christoffer.” Jag tyckte att det var väldigt fint.

Vi hade gått om tid för porträtten, och vandrade runt på waldemarsudde och hade två trevliga timmar tillsammans med mycket skratt och bus. Christoffers ständiga kommentar var “Vi skojar till det lite!” Och sedan gjorde han någonting tokigt, roligt och oväntat. Linnea hängde på och tillsammans var de en så härlig duo att man inte kunde annat än att skratta hela tiden.

Vigselceremonin skedde i det lilla kapellet ut mot vattnet med bara den närmaste familjen. Om man räknar med mig, brudparet och vigselförättaren var vi 10 människor och 1 hund. Jag tror att allihopa fällde en eller två tårar. Det var så fint, enkelt och intimt.

 

Grattis till er Linnea och Christoffer!

Amanda och pojkarna

Igår kväll träffade jag Amanda, Milton 3 år och Manuel 1,5. Det vart en lite annorlunda fotografering med mycket rådjursjakt. (Milton har en pistol som han skjuter rådjur med tillsammans med sin pappa Dennis som är jägare.) Det var inte helt enkelt att få dem alla med på en bild. Milton ville helst göra sina egna lekar och Manuel var för liten, så vi sprang runt, spanade efter vilda djur, sjöng sånger och gjorde mindre uppdrag. Och hade bara allmänt kul ihop!

Vi fick några fina bilder på dem tillsammans när Milton och Manuel skulle balansera på en nedfallna trädgren. Och en krambild när Milton insåg att hans fina mamma frös utan sin jacka. Så han behövde värma henne eftersom han var så varm själv. Hur gulligt som helst! Sedan fick han visa hur stark han var genom att krama henne jättejättejättehårt!

När vi hade jagat rådjur en stund satt vi ner och sjöng sånger. En av Amandas sånger slutade med “Så kom det massor med såpbubblor!” Och i den vevan mindes jag att jag hade såpbubblor i min magiska väska!
Det är vanligtvis ingenting jag använder i första taget – men på dessa, aningen svårflörtade killar som fortfarande var så pass små tänkte jag att det nog skulle vara perfekt. Och det var det! När jag drog upp såpbubblorna tändes en helt ny gnista i båda killarnas ögon, och Milton gav mig till och med äran att hålla i hans väl omhändertagna pistol bara så att han kunde blåsa. Så spenderade vi 15 minuter eller så med att blåsa, jaga och skjuta såpbubblor. Milton blåste mest och ropade på oss andra att vi måste fånga spåbubblorna!!!

Efter en timmes intensivt busande avslutade vi med beröm och godis. De fick varsinn klubba mot att de satt bredvid varandra och sa KLARA FÄRDIGA GÅ!

Milton ville inte åka hem sedan. Han ville jaga mer rådjur i skogen och se vad som mer fanns i min magiska väska! Men jag sa att han snart fick komma tillbaka igen.

 

Summering från fotograferingen?

Vissa åldrar är knepigare att fotografera i än andra. Jag spenderade mycket tid med att leka, och kameran fick åka upp när det kom ett bra läge. Det är viktigt att bygga ett förtroende så att barnen tycker att det är roligt att leka med en och litar på en. Det krävdes mycket improvisation idag från min sida, Manuel var så pass liten att han inte riktigt förstod och Milton var bara 3 med mycket rådjursjägarlust! Och det är så det är, då får man ta vara på de fina egenskaperna barnen har, fotografera det som händer och leka och busa ihop. Sedan kanske man inte kan göra alla lekar man planerat i förväg – so be it! Jag är nöjd över dagens fotografering och jag tror att Manuel och Milton hade riktigt riktigt roligt!

Min absoluta favoritbild från fotograferingen vart inte den mest perfekta – men en bild som jag skrattade länge åt och som jag tyckte gestalltade syskon nära i ålder ganska bra. Jag vet inte varför men den får mig att le! Så typiskt syskon..

Sista dagen som anställd!

I fredags jobbade jag min sista dag på Looklet. Det var en helt fantastisk sista dag! När jag kom till jobbet hade de andra klistrat fast hjärtballonger på min skärm och fina fotografier. De spelade disneymusik högt i högtalarna trots att klockan var 9:15 (jepp jag var sen. Alla andra dagar brukade jag vara på jobbet kl 7!) och det var fullt med folk som jobbade.

Jag höll nästan på att börja grina, men höll mig. Visste att det antagligen var bättre att spara tårarna till senare.

Vi jobbade ett par timmar, och sedan gick hela avdelningen ut på lunch. Det var jättetrevligt, vi åt på nått kinesiskt ställe eller så med väldigt god mat. Jobbet bjöd mig, det var supertrevlig stämning och jag tror att alla undrade “Varför krävs det att någon ska sluta till att vi alla ska äta lunch ihop!?”. Jag hoppas att de är någonting som de andra fortsätter med.

Vid 16 fikade vi på kontoret, allihop. Emese hade bakat jättegott och vi drack kaffe och höll på med face swap. Jag fick en fin vas och jättevackra blommor som doftade såå gott. Tror att det var någonstans här som jag började grina för första gången – men inte sista.

Dagen gick väldigt fort. Jag jobbade inte vidare mycket, gjorde bara klart min modell, lämna över datorn och åt. Vi var ett gäng som skulle gå på AW efteråt, och när jag stod där framför dörren och insåg att jag från och med i denna stund inte kommer att jobba mer på Looklet, började jag storböla. Lämna nycklarna, datorn och allting annat som jag annars brukade ta med mig hem.
Toppen av isberget var när Zoran (den enda utanför vår avdelning som faktiskt sa hejdå, det var så jag ville ha det) kom fram och gav mig en kram. Sen grinade jag typ hela vägen till baren. Typiskt mig!

Väl utanför dörren kändes det nog ändå som att en sten släppte lite – jag var fri nu. Även om mina arbetskompisar på Looklet var helt fantastiska så passar det inte mig att jobba där. Jag är så glad för all den uppskattning alla på avdelningen visade mig.

Vi hade en supertrevlig kväll med mycket skratt och face swap. Josef kom också och det var så roligt! Vi åkte hem vid 12-tiden med glatt humör och redo för nya utmaningar. Att var fotograf på heltid. Ganska jäkla coolt alltså!

Workshop med Juliana Wiklund!

Tjoho vad kul!

Jag har nu påbörjat mitt mål att bli certifierad playful heart fotograf. Första steget var att gå Juliana Wiklunds workshop i familjefotografering.

Vi började dagen hemma hos Juliana med planering, genomgång av dagen och upplägget. När vi satt där och pratade, drack te och hade trevligt vart himlen kolsvart och det började ösregna! Typiskt! Tur att vi skulle göra den praktiska biten vid Stadshuset under tak. Vi skulle träffa sammanlagt 6 familjer, först fotograferade Juliana två st, sedan fotograferade jag och Kristin (den andra deltagaren) två familjer var.

Jag var lite nervös faktiskt, jag har inte tidigare gått på fotografworkshop och jag visste inte alls hur det skulle gå till! Men stämningen var avslappnad och trevlig och jag kände mig genast som hemma i den lilla gruppen.

Juliana fotograferar

 

Och det var helt fantastiskt! Jag stod och log och skrattade hela tiden bakom hennes rygg. Lika så gjorde Kristin när jag kikade under lugg på henne. Så mycket energi, glädje och kärlek! Det var intressant att se hur pojkarna i tidig tonår från början var ganska spända och inte ville vara nära varandra – och sedan i slutet satt de och höll om varandra och skrattade ihop. Jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att vara med henne när hon jobbar igen! Så roligt att se.

Så var det min tur!

 

Jag kände mig faktiskt ordentligt nervös när första familjen kom. En mamma Cajsa och en dotter Liv på 5 år. Jag tog fram min kanin Elsa, satte mig ner på huk och hälsade på Liv. Hon var ganska blyg i början, men öppnade snabbt upp och vart superbusig!! Vi började att fotografera vid den gula väggen som är så vacker vid stadshuset. Regnet hade slutat och molnen lättat så himlen var klart ljusgrå. Liv var söt, tog av sig glasögonen och kramades gärna med sin mamma.

När vi hade fotograferat klart pratade jag lite med Juliana, fick tips och trix på hur jag skulle kunna få ett bättre “flow” i mina lekar och inte låta kameran ta över för mycket, i första hand ägna all min odelade uppmärksamhet mot barnen och familjen, medan kameran bara skulle “komma upp” som av automatik.

Andra fotograferingen

 

Efter en kort stunds feedback kom nästa familj, en mamma, pappa och två tjejer på 3 och 5 år. Den yngsta lilla flickan var väldigt blyg och ville inte släppa sin mamma över huvud taget. Under fotograferingens gång blev hon modigare och modigare, och i slutet vågade hon faktiskt sitta själv på en bänk själv och titta efter djur i kameran.

Det gjorde att jag fick lov att kasta om det jag planerat en hel del, komma på nya saker och improvisera. Genomgående i hela fotograferingen hade jag ett mycket bättre flow än tidigare, det vart inte några hack, allt flöt på rakt igenom och jag är jättenöjd med min prestation.

Även Juliana sa att det hade varit stor skillnad på mitt flow i den här fotograferingen och att jag skulle vara riktigt nöjd – vilket jag är! Trots att lilla tjejen inte ville vara med lyckades jag jobba runt det och fick riktigt bra bilder ändå.

Sammanfattningsvis

Det var en väldigt lärorik dag, men praktisk träning och bra feedback. Jag är jätteglad att jag gick och ska nu hem och få upp rutinen på barn och familjer. Så roligt!